Vissa människor ska helt enkelt inte vara tillsammans. Det är lustigt hur mycket man kan känna för någon och ändå vara en så ofungerande duo.

Jag befann mig i min hall, knäsvag och så fylld av känslor att kroppen vek sig. För en stund slutade allt fungera. Det enda som fortsatte kämpa var kroppens organ. Varken fysik eller någon slags tanke fanns vid liv. Bara den där smärtan som sög ur varenda liten droppe ur min kropp till att orka kämpa. Så stängdes dörren och ett desperat hopp om att den till min räddning skulle öppnas igen väcktes till liv. Räddningen kom och jag togs från golvet. Dörren stängdes ännu en gång och sen öppnades den inte mer. Just där och då var den största smärta jag känt hittills.

Jag undrar om någon kärlek någonsin kommer att kunna beröra mitt hjärta på samma sätt som just den där. Jag vet att jag kommer stöta på kärleken igen men jag undrar om jag kommer att komma i närheten av att känna så starkt en gång till. För att känna så här mycket för en annan människa är helt jävla ofattbart. Det pratas om att träffa den där stora kärleken - men tänk om det där var min absolut största stora kärlek? Med bara den detaljen att vi inte kan vara tillsammans. Då får jag gå med ett hål i hjärtat resten av livet.