Men mitt i kaoset så tycker jag att livet är väldigt fint. Hur skulle jag kunna sluta le när jag har så mycket att vara tacksam för och så mycket fint runt om kring mig. Oavsett hur livet ter sig så har jag ingen anledning att någonsin sluta le. Livet kommer hinna ta många vändningar, som kommer att göra ondare än det gjort hittills. Då har jag det viktigaste jag behöver. De skrattar med mig, gråter med mig och tar emot mig när jag inte riktigt orkar. Jag strävar efter att komma så mycket längre, men i slutänden har jag allt jag egentligen behöver. Hur skulle livet kunna sluta vara fint, med det som jag har.