I dessa dagar går Daniel Adams Ray på repeat här hemma. Min familj börjar bli nådigt less men inte jag. Bortser man från Kent så finns det inget som sätter ord på mina känslor så bra som han, så bra att det gör ont. Terapi skulle jag vilja kalla det.

I helgen har jag inte gjort måga knop. Fredagen innebar jobb och häng med bra folk. Sov hela går dagen, Ester kom på kvällen, fikade och dansade kinect till halv 3. Idag har innefattat ännu mer sömn och en promenad med en efterlängtad och lite borttappad vän. Nu tänker jag återgå till min nya sköna säng för nu orkar jag inte hålla mig vaken längre, och hoppas på att den kommande veckan blir bättre än den här. Puss